♥
I ditt stora hjärta börjar slagen bli små
Och du rör min kind så jag förstår
att det bara är timmar tills du går
Fem steg bakåt, två steg fram
På lite håll liknar det dans
Och i drömmen håller du i min hand
Det verkar så enkelt vännen
Ändå är det så obegripligt svårt
I en värld byggd av män för männen
Där ingenting har något värde
Utom minnet av allt som var vårt
Bättre än Kent blir det nog inte. Den här låten är något av de bästa jag hört. Jag kan lyssna om och om och om igen. Vara ledsen, vara glad, stå handfallen utan att veta vad jag ska ta mig till. Fem steg bakåt, två steg fram. Så känner jag mig ibland, att jag har så mycket lättare att gå bakåt än framåt. Det är så mycket lättare att bli påverkad av negativa saker runt sig än att ta till sig de där positiva sakerna som dyker upp minst lika ofta. Det är synd, varför är det så?
