Jag kollar på vad Irina filmade i Trädgårdsföreningen i augusti förra året. Sjunde augusti närmare bestämt. Jocke, Sami, Markus och Martin. Kent. Det band som betyder allra mest, som kan hjälpa i sorg och förstärka min glädje. Allt kan liksom bli så där upplyftande - eller fyllt av sorg. Man får välja lite själv. Jag lyssnar på M och tycker att det är det sorgligaste och finaste jag hört. Och jag gråter och jag ler. Och jag älskar, älskar, älskar allt de gör så att det nästan gör ont.