Jag är ju en sådan där som aldrig direkt varit något stort fan av att springa. Inte om sträckan varit längre än 60 eller 100 meter ialla fall. Det gick bra, det kunde jag, varje idrottsdag sprang jag 100 meter. En gång tvingades jag springa 400 meter också. "Du är ju så duktig på att springa Emma!" Jag kom sist. Så där ser ni.

Men det senaste har jag börjat bli lite mindre fientligt inställd till det här man att springa (eller jogga som det kanske borde kallas i min värld). Det började med lite powerwalks på gymmet och utökades till att jag knatade en liten, liten stund. Sedan har det fortsatt, något hackigt och inte mycket för världen, men bättre än vanligt. För ett tag sedan anmälde jag och några vänner oss till Vårruset. Självklart var mitt mål att orka ta mig runt utan att börja gå, men jag vågade inte riktigt hoppas på det. Antalet gånger jag sprungit ute, i varierande lutning kan utan svårigheter räknas på en hand. Men, mina vänner, men! Jag klarade av att ta mig runt, jag började inte gå! Det gick kanske inte så fort, men det gick stadigt framåt. Vem vet, nästa år går det kanske ännu bättre? Jag vet i alla fall att jag är nöjd med min insats och att jag kan känna att det går framåt!